Med tanke på att jag inte är helt purung, så minns jag när vi fick besök av skärsliparen i bostadsområdet där jag växte upp när jag var ung. Han kom på cykel en gång om året, kopplade om trampningen för att kunna driva slipstenen och gick sedan runt och ringde på hos alla i trapphusen på gården. Det fanns alltid ett par knivar och någon sax som min mamma lämnade till honom för slipning, och han samlade alla blandade i en stor slåda. Sedan gick han ned till cykeln och började slipa, medan vi barn storögt tittade på. Det tog inte lång tid innan det hela var klart, och han kunde återlämna dom vassa knivarna och ta betalt för sitt arbete.
Det som imponerade mest på en liten kille som mig var inte själva slipningen, utan att han kom ihåg vem som lämnat vilken kniv (som låg huller om buller blandade i skolådan) så att han alltid lämnade tillbaka rätt kniv eller sax till rätt slipkund. Det kunde ligga 20-30 knivar och saxar i den där skolådan.
Jag vet inte om det var samma skärslipare som Ruben Nilsson skriver om i visan om Skärsliparen, men jag vill tro det då jag växte upp i de trakter som omnämns i visan. Om det är samma skärslipare som på bilden här under vet jag inte heller, men det är i alla händelser en bra illustration till detta inlägg.