Det går framåt med i omskaftningen av de tre japanska kockknivarna. Skaften har tagit form och finputsats till 600 korn. Det enda som nu återstår är att runda av fram och bakkanten och att limma i bladen. Sedan är det bara inoljningen kvar. Banske blir det lite bets innan det steget, men där har jag inte bestämt mig än.
2015-06-10
2015-06-04
Skafta om japanska kockknivar. En bunka och två nakiri i blue paper aogami kolstål...
Lite framsteg på fronten att skafta om några japanska nakiri och bunka kockknivar. Ett skaft är i det närmaste färdigt, medan två ligger litet efter (2/3-delar klara).
Det som är kvar att göra på det första är avfasning i fram och bakkant, finputs med stigande grader av slippapper samt inoljning. Detta skaft är i valnöt och flambjörk med vulkfiber emellan.
På de två andra återstår att slipa fram de sekundära slipfaserna för att få fram den klassiska åttakantiga / oktagonala formen på skaftet. Dessutom avfasning, finputs samt inoljning. Dessa skaft är i olika typer av björk (flammigt och tvärsågat) med mellanlägg i valnöt och makassar ebenholts. Mellanlägg i mässing respektive aluminium och vulkfiber.
Alla skaften är epoxilimmade och stiftade internt med längsgående stavar i bambu. Detta för att jag vill ha skaften utan knivblad i, när jag frihandsslipar fram formen på skivputsen och bandslipen. Ett stort kockknivsblad skulle bara vara i vägen under detta arbete och försvåra det, samt risken skulle vara stor för sliprepor i bladet.
Stiften hjälper även till att hålla ihop skaftet när det är metallmellanlägg med i ekvationen. Utan dessa skulle värmen från metallslipningen göra så att epoxilimmet skulle mjukna/ lossna, med resultat att bitarna faller isär.
Som de flesta knivmakare vet är det inte lätt att foto knivar, så att bilderna gör dom rättvisa. Det är blänk och reflexer i metallen, perspektivförskjutning och felaktig färgåtergivning av trä, horn och andra skaftmaterial. Det hjälper inte att kalibrera färgerna hjälpligt, då olika visningsskärmar återger färger väldigt olika.
Att de dessutom är oinoljade som på de här bilderna underlättar inte det minsta, då de inte ens är i närheten av sin slutgiltiga potential. Detta kompenserar jag med nästa inlägg, med bladen på plats och skaften inoljade och polerade.
Det som är kvar att göra på det första är avfasning i fram och bakkant, finputs med stigande grader av slippapper samt inoljning. Detta skaft är i valnöt och flambjörk med vulkfiber emellan.
På de två andra återstår att slipa fram de sekundära slipfaserna för att få fram den klassiska åttakantiga / oktagonala formen på skaftet. Dessutom avfasning, finputs samt inoljning. Dessa skaft är i olika typer av björk (flammigt och tvärsågat) med mellanlägg i valnöt och makassar ebenholts. Mellanlägg i mässing respektive aluminium och vulkfiber.
Alla skaften är epoxilimmade och stiftade internt med längsgående stavar i bambu. Detta för att jag vill ha skaften utan knivblad i, när jag frihandsslipar fram formen på skivputsen och bandslipen. Ett stort kockknivsblad skulle bara vara i vägen under detta arbete och försvåra det, samt risken skulle vara stor för sliprepor i bladet.
Stiften hjälper även till att hålla ihop skaftet när det är metallmellanlägg med i ekvationen. Utan dessa skulle värmen från metallslipningen göra så att epoxilimmet skulle mjukna/ lossna, med resultat att bitarna faller isär.
Som de flesta knivmakare vet är det inte lätt att foto knivar, så att bilderna gör dom rättvisa. Det är blänk och reflexer i metallen, perspektivförskjutning och felaktig färgåtergivning av trä, horn och andra skaftmaterial. Det hjälper inte att kalibrera färgerna hjälpligt, då olika visningsskärmar återger färger väldigt olika.
Att de dessutom är oinoljade som på de här bilderna underlättar inte det minsta, då de inte ens är i närheten av sin slutgiltiga potential. Detta kompenserar jag med nästa inlägg, med bladen på plats och skaften inoljade och polerade.
2015-05-22
WIP, på gång. Skafta om, omskaftning, nya skaft på japanska kockknivar...
Det här är vad jag håller på med för tillfället, omskaftning eller nya skaft på några japanska kockknivar. Det är inga större fel på skaften som satt på knivarna (helt nya knivar), men det är roligare med lite snyggare och mer exklusiva skaftmaterial som gör att knivarna blir personliga och sticker ut, helt enkelt snyggare.
Träslagen som jag använder är bl. a. björkvril (flammig), klykvirke från björk, valnöt, desert ironwood plus lite olika mellanläggsbitar. Lite vulkfiber och metallmellanlägg kommer även att komma till.
Egentligen skulle skaftämnena ha varit stabiliserade med MMA, men Stig i Växjö verkar inte vara särskilt intresserad av att utföra stabilisering då han inte ens bryr sig om mina mail (eller har han mailtrubbel eller slagit igen). Så ostabiliserat får det bli.
Slutresultatet kommer så småningom.
Träslagen som jag använder är bl. a. björkvril (flammig), klykvirke från björk, valnöt, desert ironwood plus lite olika mellanläggsbitar. Lite vulkfiber och metallmellanlägg kommer även att komma till.
Egentligen skulle skaftämnena ha varit stabiliserade med MMA, men Stig i Växjö verkar inte vara särskilt intresserad av att utföra stabilisering då han inte ens bryr sig om mina mail (eller har han mailtrubbel eller slagit igen). Så ostabiliserat får det bli.
Slutresultatet kommer så småningom.
Klicka bild för större och bättre... |
2015-05-19
Ny skärbräda i ändträ av mahogny och al, bättre än den föregående...
Då jag har en hel del virke kvar från det att jag byggde elgitarrer och basar, så tyckte jag det var dags att se till att det kom till nytta i stället för att bara ligga och ligga. Jag tyckte att det skulle passa bra med en skärbräda i ändträ enligt vedertagen förebild. Det är ju bara att kolla på YouTube för att få information och inspiration, vilket även jag gjorde.
Det hela var ganska okomplicerat och skärbrädan blev klar efter två slöjdkväller i lokalen där jag håller till för litet större arbeten och med passande maskiner. Slutresultatet är jag ganska nöjd med och det hela blev som jag tänkt mig. Nu skall jag bara hitta passande gummifötter till den. Sådana där som man alltid hittade på Clas Ohlson tidigare innan de blev helt utslätade vanliga butiker, synd. Det skall även på en blandning av bivax och parafinolja som ytterligare skydd.
Det hela var ganska okomplicerat och skärbrädan blev klar efter två slöjdkväller i lokalen där jag håller till för litet större arbeten och med passande maskiner. Slutresultatet är jag ganska nöjd med och det hela blev som jag tänkt mig. Nu skall jag bara hitta passande gummifötter till den. Sådana där som man alltid hittade på Clas Ohlson tidigare innan de blev helt utslätade vanliga butiker, synd. Det skall även på en blandning av bivax och parafinolja som ytterligare skydd.
Klicka bilder för större och bättre. |
2015-05-13
Skärbräda i flammig al, nedtagen vid sönernas skola...
Den här skärbrädan gjorde jag för 10-15 år sedan av en stor bit flammig al som blev nedtagen vid min sons skola. Alen sågades upp som virke till skolans träslöjd, men jag fick dessutom en skaplig bit då jag hjälpt till att bygga elgitarrer och elbasar tillsammans med de äldre eleverna till skolans musikavdelning.
Jag gjorde då den här skärbräda av en spillbit. Tyvärr så är väl al inte det bästa virket för en skärbräda och definitivt inte i längsträ, helt enkelt för mjuk för ändamålet. Men snygg var den i alla fall, främst tack vare det vackra träet.
Brädan hamnade uppe på ett köksskåp där den blev liggande. Vid en utrensning frågade den kära hustrun om det inte gick att göra något annat av den, då den inte kom eller varit till användning. Naturligtvis tänkte jag automatiskt knivskaft, men då måste den först stabiliseras. Får ta mig ytterligare en funderare innan jag bestämmer mig.
Jag gjorde då den här skärbräda av en spillbit. Tyvärr så är väl al inte det bästa virket för en skärbräda och definitivt inte i längsträ, helt enkelt för mjuk för ändamålet. Men snygg var den i alla fall, främst tack vare det vackra träet.
Brädan hamnade uppe på ett köksskåp där den blev liggande. Vid en utrensning frågade den kära hustrun om det inte gick att göra något annat av den, då den inte kom eller varit till användning. Naturligtvis tänkte jag automatiskt knivskaft, men då måste den först stabiliseras. Får ta mig ytterligare en funderare innan jag bestämmer mig.
2015-05-09
Pimpad fällkniv - Pimped folding knife - Enlan folder - Enlan fällkniv...
Har jobbat några dagar med att göra om en Enlan fällkniv, med nytt skaft i flammig lönn. Det är det första steget i förvandlingen / pimpningen. Nästa steg blir ytterligare litet fix för att få till en bra fällkniv med ett mer eget stuk än fabriksutförandet.
Pimpningen behövs inte för knivens funktion, dess prestanda eller användbarhet, det är enbart knivmekar-DNA:t som gör sig påminnt att inte kunna hålla fingrarna i styr. Av samma anledning som man bygger om och fixar till andra företeelser som bilar och motorcycklar etc.
Om jag nu vill ha något eget i fällknivsväg, varför då inte bygga en från grunden? Svaret är enkelt. Jag har varken maskinerna, verktygen, materialet eller platsen för att genomföra det hela.
Men färdiga fällnivsschassin från knivmaterialsäljarna går väl att använda. Javisst, men då blir det bra mycket dyrare, samt man begränsas av det ganska mediokra utbudet som säljarna tillhandahåller och det ofta är tomt på deras hyllor när det gäller chassin.
Det bästa är helt enkelt att köpa in knivarna själv från Kina och skruva bort G10/micartaskalorna och sedan ta isär dom. Då har man ett utmärkt chassi att utgå ifrån, till ett pris som är en spottstyver av vad som finns att tillgå från nationella knivmaterialsäljare.
Men hur är det med deras kvalitet, det är ju gudbevars "made in China".
Man blir absolut inte besviken. Väljer man en kniv från någon av de mer välkända och etablerade tillverkarna som t.ex. Enlan, Sanremnu eller Ganzo, så får man en fällkniv som är de mest prisvärda på marknaden. Bra konstruktion och utmärkt stål och finish. Många av de klassiska etablerade europeiska och amerikanska tillverkarna förlägger mer och mer av sin produktion av knivar till liknande kinesiska fabriker, och använder samma stål och material. Jämför man med de fällknivschassin som erbjuds av svenska materialsäljare, så är det ingen tvekan om vilket som är det bästa alternativet både kvalitets och prismässigt.
Att de dessutom är utmärkta presenter att knåpa ihop till vänner och bekanta, och som även uppskattas av personer som normalt inte har ett överdrivet knivintresse, är bara en bonus. Även kvinnliga släktingar och vänner kan räknas in i den kategorien, om man anpassar storleken och utförandet..
Pimpningen behövs inte för knivens funktion, dess prestanda eller användbarhet, det är enbart knivmekar-DNA:t som gör sig påminnt att inte kunna hålla fingrarna i styr. Av samma anledning som man bygger om och fixar till andra företeelser som bilar och motorcycklar etc.
Om jag nu vill ha något eget i fällknivsväg, varför då inte bygga en från grunden? Svaret är enkelt. Jag har varken maskinerna, verktygen, materialet eller platsen för att genomföra det hela.
Men färdiga fällnivsschassin från knivmaterialsäljarna går väl att använda. Javisst, men då blir det bra mycket dyrare, samt man begränsas av det ganska mediokra utbudet som säljarna tillhandahåller och det ofta är tomt på deras hyllor när det gäller chassin.
Det bästa är helt enkelt att köpa in knivarna själv från Kina och skruva bort G10/micartaskalorna och sedan ta isär dom. Då har man ett utmärkt chassi att utgå ifrån, till ett pris som är en spottstyver av vad som finns att tillgå från nationella knivmaterialsäljare.
Men hur är det med deras kvalitet, det är ju gudbevars "made in China".
Man blir absolut inte besviken. Väljer man en kniv från någon av de mer välkända och etablerade tillverkarna som t.ex. Enlan, Sanremnu eller Ganzo, så får man en fällkniv som är de mest prisvärda på marknaden. Bra konstruktion och utmärkt stål och finish. Många av de klassiska etablerade europeiska och amerikanska tillverkarna förlägger mer och mer av sin produktion av knivar till liknande kinesiska fabriker, och använder samma stål och material. Jämför man med de fällknivschassin som erbjuds av svenska materialsäljare, så är det ingen tvekan om vilket som är det bästa alternativet både kvalitets och prismässigt.
Att de dessutom är utmärkta presenter att knåpa ihop till vänner och bekanta, och som även uppskattas av personer som normalt inte har ett överdrivet knivintresse, är bara en bonus. Även kvinnliga släktingar och vänner kan räknas in i den kategorien, om man anpassar storleken och utförandet..
2015-04-29
Appropå vrilarna i tidigare inlägg, det finns dom som är värre...
De mest fantastiska vrilarna på träd hittar man ofta i offentliga miljöer och parker i städerna. Det är som om omgivningen och trädens ofta höga ålder är gynnsamma för vrilbildningar. Eller är det så att träden utvecklar dessa vrilar bara för att retas med alla slöjdare, då de är ouppnålig förbjuden frukt?
Trädet på bilden har allt av detta, mer vrilar än stam som synes. Det fortsätter även i samma mängd längre upp på stammen i 4-5 meter till plus mindre grova på grenar (kom ej med på bild). Art okänd, får vänta på att löven utvecklas mer.
Trädet på bilden har allt av detta, mer vrilar än stam som synes. Det fortsätter även i samma mängd längre upp på stammen i 4-5 meter till plus mindre grova på grenar (kom ej med på bild). Art okänd, får vänta på att löven utvecklas mer.
Så var det det här med vrilar eller knosor till knivskaft och slöjdmaterial...
Ni när jag har börjat slöjda och göra knivar igen så märker jag att jag på nytt har drabbats av vrilsjukan. D.v.s att när man är ute i naturen så förbyts det allmänna naturintresset och allmänna observationer till att i stället koncentreras på träd och deras utväxter. När man går på en plats där man tidigare strövat så upptäcker man numera minsta lilla vril och utväxt man passerar, något man tidigare totalt ignorerat.
Dessutom börjar man tänka i banor som vem är markägare här, ska jag försöka ta reda på det och komma med en förfrågan o.s.v. Man blir lite som en insnöad kryssningsmissil, med den stora skillnaden att man sällan kommer till skott (med undantag för skott från mobilkameran). Man lägger dock in platsen där vrilen finns i det särskilda utrymme i hjärnan för "värdelöst vetande", om man någon gång skall göra slag i saken och agera i stället för att flanera.
Dessutom börjar man tänka i banor som vem är markägare här, ska jag försöka ta reda på det och komma med en förfrågan o.s.v. Man blir lite som en insnöad kryssningsmissil, med den stora skillnaden att man sällan kommer till skott (med undantag för skott från mobilkameran). Man lägger dock in platsen där vrilen finns i det särskilda utrymme i hjärnan för "värdelöst vetande", om man någon gång skall göra slag i saken och agera i stället för att flanera.
Jättelik askvril som går runt hela stammen, se även följande bild. |
Jättelik askvril som går runt hela stammen, se även ovanstående bild. |
Björkvrilar på gång. |
Lite större björkvril, finns en något mindre på baksidan. |
Hasselvril, den första jag sett på en hassel. |
Ekvril, behöver växa till sig. |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)