Knivveckan i Ludvika 2015, dags igen efter ca: 17 års frånvaro...

Den 8 - 11 juli 2015 är det dags för den årliga knivveckan i Ludvika.

Jag har inte varit där på ca: 17 år, men nu när jag som senior börjat med knivar igen så är det ett måste i kalendern. Det skall kollas och handlas material, se de fantastiska knivarna som är inlämnade till tävlingen samt träffa gamla bekanta som man inte sett på år och dag.

Det kommer förhoppningsvis även att finnas en hel del nya ansikten / knivmakare på plats, för det bör ha hänt en hel del under min frånvaro.

Den 1:a och 2:a kniven jag gjorde i början av 1990-talet, återfunna vid röjning...

Min fru gjorde litet utrensningar i diverse olika lådor i vår garderob härom dagen, och då dök de två första knivarna jag gjorde i början av 1990-talet oväntat upp. Inspirationen och designen har jag ingen aning om var den kom ifrån, men förmodligen från någon knivmakarbok (kanske Bo Bergman).

Den första kniven är tillverkad i flammig al och horn, och den var en present till min fru att ha i handväskan. Den andra är litet mer nordisk i designen, och trädelen i slidan kommer från dansgolvet på Baldakinen. En bekant köpte golvet och bröt loss det när dom stängde och är i flammig jackaranda. Knivarna är i bra skick och har nu plockats fram igen för att användas.

Jag kommer inte ihåg vad det är för blad, men dom är fabrikstillverkade och kommer med stor säkerhet från Kero, Slöjddetaljer eller någon annan säljare. Knivarna tillverkades innan jag upptäckt alla handsmidda blad från olika smeder eller börjat tillverka egna blad.

Kniv 1 i flammig al, masur, renhorn och trämellanlägg (behöver lite olja).

Kniv 2 i valnöt och litet andra träslag + aluspacer. Slidan i rårand och flammig jackaranda (behöver oljas in).

Svenska knivmakare är väldigt skickliga och gör fantastiska knivar, knivsmederna likaså...

Kniv av Edwin Sjöberg

Då jag gjort ett uppehåll på ca: 14 år i mitt knivmakeri så missar man mycket av vad som händer rent  i knivbranchen, utveckling, materialval, modeller o.s.v. Något som slagit mig under de senaste månaderna när jag uppdaterat mina kunskaper och min insyn i knivmakarbranchen är hur många fantastiskt duktiga knivmakare det finns i dag, och det är likadant med knivsmederna .

Det var alla dessa skickliga knivmakare som fick mig intresserad av att börja göra knivar igen. Jag trodde knivmakeriet var ett avslutat kapitel för min del. Så för några månader sedan (som ganska nybliven senior) surfade jag runt på olika knivmakarsidor en dag, när jag inte hade något speciellt att göra. Allt jag säga är att jag fastnade igen. Vilka fantastiska knivar och vilken inspirationkälla det innebar att se allt detta. Jag hittade även en site där det gick att bläddra igenom flera nummer av Svensk Knivförenings medlemstidning Knivmakaren online, som innehöll massor av inspirerande bilder på prisknivarna från Ludvika och SM.

Fällkniv av Tony Karlsson

Sedan slutet av 90-talet har det hänt en del och många namn på knivmakare känner jag igen från den tiden, åker jag på någon knivträff så kommer jag att känna igen ännu fler personligen trots av vi alla är 15 år äldre. Några knivmakare har tyvärr fallit bort, medan andra har tillkommit. Det är likadant inom materialsidan till knivar, att utbudet av material har breddats ordentligt och att dessa material finns i knivar av alla typer. Regler för knivtävlingar har följt med utvecklingen på samma sätt, så att nya material accepteras.

Taktiska knivar, militärknivar, arméknivar, överlevnadsknivar eller robusta bruksknivar...

OEM-kniv i 5Cr13Mov-stål. $19

Även om man skaffar sig eller tillverkar knivar i speciella stål som man gillar (som i mitt fall bl.a. AEB-L, D2, laminerat kolstål eller damaskerat kolstål), så skall man ändå vara öppen för att prova nytt. Det beror naturligtvis på hur kniven skall användas och vad man har för krav. För de flesta vanliga bruksknivarna behövs inte de senaste superlegerade pulverstålen, utan det fungerar utmärkt med dessa numera etablerade knivstålen. Ett tecken på detta är att många av de stora tillverkarna som Spyderco, Buck, Kershaw etc. fortfarande använder "vardagsstål" i sina bruksknivar. Priserna på knivarna återspeglas naturligtvis efter vilket kvalitet av stål som används, men är väldigt prisvärda för de flesta  genomsnittliga brukare.

Nu för tiden är det därför bra att känna till en del om kinesiska knivstål, då det är i Kina som många av de här knivarna tillverkas. För att gå tillbaka till mitt inlägg om taktiska knivar så kommer nu därför en del alternativa förslag i andra stålsorter för denna typ av knivar. Alla med Kinabakgrund och med Kinatillverkade stål, samt ett avsevärt lägre pris. Jag skulle inte ha några problem med att använda någon av dom som min brukskniv om det inte vore för att jag gör blad och knivar själv och vill använda något jag gjort själv (undantag för fällknivar där jag köper fabrikstillverkade).
Vill du läsa mer om dessa kinesiska stål så du vet lite mer, klicka här, och gå längst ned på sidan.

Knivblad i D2-stål för militära knivar, taktiska knivar, arméknivar och robusta knivar för bruksanvändning...

Seeker i D2 - Bladlängd 95mm - $43

Trots de enorma tekniska framstegen när det gäller nyutvecklade stål för knivtillverkning (höglegerade stål, pulverstål etc.), så finns det fortfarande äldre klassiska stål som forfarande står sig i konkurrensen. Ett exempel på dessa är t.ex AEB-L rakknivsstål från Uddeholm, som fick sitt patent redan 1928. Ett annat är D2-stålet, som är ett historiskt överlägset stål för knivblad och som fortfarande används frekvent till bruks och taktiska knivar av både individuella knivmakare samt större knivtillverare. Stålet förkommer i både fällknivar och knivar med fasta blad.

Verktygsstålet D2 dök upp första gången under tiden för andra världskriget. Den grundläggande kompositionen av detta stål är som följer: Kol 1,40-1,60%, krom 11-12%, nickel 0,30%, magnesium 0,40-0,60%, molybden 0,7-1,20%, silikon 0,3% och vanadin 0,8-1,10%. Stålet härdas till mellan 57-62RC på Rockwellskalan (beroende på tillverkare), där knivblad normalt härdas till den övre delen av skalan.

Böker i D2 - Bladlängd 90mm - $28

Då D2-stål är ett verktygsstål, är det känsligare för yttre påverkan som fläckar och korrosion. Men jämfört med andra verktygsstål, har den förhöjda kromhalten gett D2 ett rykte för överlägsen korrosion och fläckbeständighet. Erfarenhet visar att yttre påverkan från fukt, blod och andra vätskor är begränsade, om man bara sköter kniven någorlunda hyfsat och regelbundet.

D2 har ett par nackdelar som knivstål (som jag personligen tycker spelar mindre roll). Det är svårt att polera till hög finish, och många tillverkare undviker det helt och hållet (en matt finish är dessutom passande till militära taktiska knivar).

Svenska knivmakare - André Andersson, knivmakare och knivsmed...

Jag har inte för vana att titta på GoKväll på TV. För att vara riktigt ärlig så tittar jag väldigt sällan på TV, då programmen helt enkelt är för undermåliga (det mesta).

I början av förra veckan var det dock ett intressant inslag i GoKväll om knivmakaren och smeden André Andersson (tipset kom från min mor). Jag gick därför in och kollade det hela på SVT-play, och jag gillade vad jag såg av André och hans fantastiska smide och knivskapande. Tidigare har jag bara sett vad han skapar då jag besökt hans site.

Tittar du inte på GoKväll-typen av program och därför missat knivinslaget så tycker jag att du skall gå in och titta på SVT-play, om du är det minsta intresserad av knivsmide och vill se enastående damasksmidda svärd och knivar.

Inslaget hittar du här (inslaget är ca: 10:30 minuter in i programmet).
Andrés knivsite hittar du här

Jag är öppen för det mesta när det gäller knivar, men det finns gränser...

OK, jag vet att dessa är avsedda att både tälja
och hugga med, lite combokniv, men ger mig
spejsade vibbar.

Varför ?

Jag är öppen och intresserad av det mesta när det gäller knivar, olika modeller, olika typer, olika utföranden, olika stålsorter, laminerade stål, damaskusstål, rostfritt, olika skaftmaterial, slidknivar, fabriksknivar, handgjorda knivar, kockknivar, fällknivar, bruksknivar, stora knivar och små, enkla knivar eller art-knives, specialknivar, tacticalknivar, old schoolknivar eller moderna knivar i hi-techmaterial o.s.v.

Listan på vad mitt knivintresse omfattar kan göras hur lång som helst, men det finns ett stort undantag. Något som jag har fruktansvärt svårt för att förlika mig med är alla dessa olika varianter av knivar med fantasyinspiration, där går definitivt gränsen. Sci-Fi inspirerade knivar ligger delvis också i det här grannskapet.

Fantasy fällkniv. Användbar?
Design? Vuxenpoäng? Varför?

Även om dessa knivar kan vara tillverkade med ett gediget och utsökt hantverk och med en duktig och etablerad knivmakare som upphovsman, så blir jag totalt och permanent ointresserad om det finns den minsta tillstymmelse till tendens av fantasy i slutresultatet.

Det är som om det fattas något i hela fantasyknivkonceptet (funktion, design, användbarhet), eller är det att det är för mycket av allting så att det går över styr (over the top). Jag vet inte vad det är som får mig att reagera som jag gör, att vara helt och totalt ointresserad. Men så är det och kommer med stor säkerhet att att så förbli för all framtid.

Är jag inskränkt, ute och cyklar, för gammal, i så fall upplys mig gärna med vederhäftiga sakliga kommentarer.

Vet inte vad jag skall säga...

Vad har jag för krav på knivar, samt världens vassaste/skarpaste knivar...

Det här med med knivar har fått mig att inse en del grejer genom åren, eller skaffat mig preferenser vad jag vill ha ut av en kniv. Dessutom de vassaste/skarpaste knivarna som finns.

Kniv av Mark

Dessa preferenser innefattar saker som konstruktion, typ av stål eller skärande material, skärpa, storlek och vikt, utseendet, hur den är att slipa och att sköta samt inte minst hur den är använda och hur den presterar.

Det här är naturligtvis bara mina personliga åsikter och synpunkter. Andra knivbrukare har helt andra uppfattningar och det är bara som det skall vara och acceptera.
Vi använder knivar på olika sätt, vi favoriserar olika typer, vi föredrar vissa stål framför andra, vi lägger ned mer eller mindre tid på att sköta dom o.s.v. Vi är alla olika och det skall naturligtvis även speglas i valet av knivar. Det är väl tur, tyckte vi alla lika skulle det bara finnas en typ av kniv för varje uppgift.

- Tack för den stora friheten och personligheten när det gäller valet av kniv / knivar.
- Tack för det stora underbara utbudet av knivar som knivtillverkare och knivmakare erbjuder oss brukare att välja bland.

Blad av Woody Blackwell - Nordeuropeisk typ av dolk knackad i
novaculite från Arkansas.

I lite olika inlägg framöver kommer jag att ta upp några av de olika preferenserna jag har på knivar och vad jag föredrar. Kommentarer till dessa framtida inlägg (även till nuvarande) är välkomna, då jag vill höra era erfarenheter och synpunkter.

Jag tänkte börja med det som är viktigast och som gör en kniv skärande nämligen eggen. När man tänker på en skärande egg så är det onekligen olika stål som först  kommer i åtanke, även om det finns forntida och nya material för att få en bra skärande egg att även ha i åtanke.
Som exempel i det här inlägget kan jag inte låta bli att ta upp det första effektiva skärande verktyget som människan använde främst under stenåldern, men som används än i dag, nämligen flintkniven eller knivar i obsidian och andra material som man kan knacka fram en egg på.

Inte bara fällknivar, jag har även en del bruksknivar jag använder...

Inte bara fällknivar, jag har även en del andra knivar jag använder - men inte lika ofta.

Jag har även en del vanliga bruks eller jaktknivar som kommer till användning lite nu och då. Med tanke på att jag pysslade med att tillverka knivar under 3-4 år i slutet av 1990-talet, så har jag några knivar som jag gjorde då och som jag fortfarande använder. Dessutom har jag en fin kniv gjord av Maihkel Eklund som jag fick som tack för utförda tjänster, som jag uppskattar väldigt mycket. Bladen i knivar är Sandvikens 12C27 förutom det gjutna David Boyebladet som är i 440C

Här under följer därför ett litet bildsvep på mina olika knivar.

Egen jaktkniv av skinnertyp med gjutet blad (dendritiskt) av David Boye (sticktånge). Skaft i kryckträ från björk, rekonditionerad turkos och nickelsilver. Egen mosaiknit.

Fulltångekniv av Maihkel Eklund med ben i skaft. Gravyren på bolstret och nitarna av Maihkel.

Två egna bruksknivar i fulltångemodell med blad av Christer Henriksson och skaft av björk (kryckträ) och Arizona Ironwood. Egna mosaiknitar.

Egen fulltångekniv. Fabriksblad och bolster i nickelsilver och skaft av Manzanitarot.

Egen slimmad brukskniv med blad av Bent Olsson (sticktånge). Skaft av makassar ebenholts och tvärsågat palmträ.

Mina fällnivar - EKA, Higonokami och David Boye

För närvarande har jag tre fällknivar som jag växlar mellan och alltid bär med mig i fickan eller i min axelväska.

Att gå ut utanför ytterdörren utan en praktisk fällkniv känns tomt. Det är ju faktiskt så att om man någon gång har glömt den, så dyker alltid situationerna där den skulle underlätta tillvaron alltid upp. Kniven för byx eller jackfickan är till 99% EKA-kniven som klarar knivlagen med marginal. De andra som är litet längre har jag i väskan ordentligt nedstoppade instoppade i relevanta fodral.

Fällkniv från EKA

Min första kniv är en nätt och smidig fällkniv från EKA som jag vann på en knivträff arrangerad av Östergötlands Knivförening någon gång under mitten av 1990-talet. Jag var med där och sålde material för knivmakare och köpte några lotter.
Bladet är i rostfritt stål, och den funkar och håller skärpan bra. En fin liten och utmärkt fickkniv som klarar det mesta.

David Boye fällkniv i gjutet 440C

Den andra är en David Boye som har något så udda som ett gjutet knivblad, så kallat dendritiskt blad.
Har hängt med från den senare delen av 1990-talet. Det gjutna bladet är i rostfritt 440C-stål och håller skärpan otroligt bra.

Den 3:e och senast inköpta är en handsmidd japansk Higonokami.
Higonokami är den japanska folkkniven, billig, bra och praktisk till massor av göromål. Skaftet är i en vikt mässingplåt och bladet ett kolstålsblad laminerat med blötjärn (med perfekt skärpa). Funktionen är prio ett, vilket ger kniven en praktisk design och skönhet. Har tillverkats i oförändrat skick sedan starten1894.
Visar att en bra kniv och funktionell skönhet inte behöver vara svindyrt.

Higonokami med laminerat knivblad

Varför fällknivar? Varför inte?

Okänd tillverkare.

Varför har jag gillat och gillar knivar, speciellt fällknivar?

Ja det är ju för det första ett väldigt praktiskt och bra verktyg (förmodligen människans viktigaste) som man har användning för i massor av dagliga situationer. Det mesta fixas ju med hem och köksknivarna, men är man utanför hemmet är det en helt annan sak. En slidkniv med fast blad är då ett utmärkt verktyg att ta med sig om man tänker sig att vara i skog och mark, men är inte så praktisk i det dagliga livet om man inte är hantverkare med rätt att bära en arbetskniv. För alla oss andra som tycker att det är bra och praktiskt att alltid ha en kniv med sig är fällkniven därför det bästa och oftast enda alternativet.

Okänd tillverkare

En fällkniv fyller som sagt var kraven man har utmärkt i ovanstående lägen. Den är liten och smidig att bära med sig i en ficka eller i väskan, den klarar det mesta som man har behov av att åtgärda och den är laglig om man inte väljer ett för långt blad.

Fällkniven har dessutom en sinnrik design och funktion och är för det mesta rätt snygg både på ett estetiskt och funktionellt sätt. Den är med andra ord ett utmärkt komplement och backup till slidkniven om man ger sig ut i naturen för att plocka bär eller svamp, campa, jaga eller bara ha det bra.

Jag är litet förvånad med tanke på ovanstående, att inte fler av Sveriges alla duktiga och fantastiska knivmakare kompletterar sitt sortiment av slidknivar med egentillverkade fällknivar. Fällknivssatser är utmärkt till detta. Allt för att nå fler och nya kunder och fylla ett gap i knivmakarens arsenal. Att de dessutom är väldigt prisvärda att tillverka och för kunden, är bara en extra bonus.

Bitjärn. Bloggen för knivar i allmänhet, och fällknivar i synnerhet...

Nu är det då dags att komma igång med att blogga om knivar sådär i allmänhet, och fällknivar i synnerhet.

Schrade Uncle Henry, urtypen för gents folder.

Jag har gillat och intresserat mig för knivar ända sedan jag var en ung grabb, deras konstruktion, funktion och design. Detta intresse har gått upp och ner under åren som gått, med toppar och dalar. Den senaste toppen inträffade under 1990-talet, då jag tillhörde det då stora gardet av knivmakare och dessutom även sysslade med att sälja knivmaterial till andra knivmakare. Intresset dalade sedan när annat kom emellan, men har alltid funnits vilande och latent i min tillvaro. Jag har bara väntat på att det skall komma tillbaka och nu är det dags. Det är inte lika dominerande som vid förra intressetoppen, nu har det en mer normal nivå då det får delas med massor av andra saker som gör livet njutbart.

Okänd tillverkare.

Jag skall därför skriva om knivar i den här bloggen, dels som brukare och dels som knivmakare (på en fritids/hobbynivå). Det kommer att handla om de flesta typer av knivar som jag gillar och tycker är intressanta att orera om, men fällknivar kommer att få en speciell plats då jag anser att dessa är essensen för vad en kniv skall och kan vara. Jag har alltid en fällkniv med mig i axelväskan, då den är ett oumbärligt verktyg att alltid ha med sig. Den används regelbundet till olika uppgifter, kanske inte dagligen men i alla fall en eller ibland ett par ggr per vecka.

Det speciella med en bra fällkniv är att den är lätt att ta med sig, den är enkel och funktionell att använda, den är inte skrymmande och är lätt att ta fram och stoppa undan och den behöver inte kosta en förmögenhet för att till fullo fylla sin funktion. En fällkniv är dessutom lättare att anpassa till gällande lagar.

Nog om detta, då jag inte vill bli alltför långrandig i mitt första inlägg. Så det får räcka för den här gången.

Första testet för mallen...

Så var det dags att testa design & funktion på bloggen. En "liner lock" -fällkniv i med damaskblad, ben och buffelhorn får bli den första knivbilden i bloggen. Man måste börja någonstans.