Jiggen för att slipa/fila fram knivblad testad, fungerar över förväntan...

I helgen tänkte jag genomföra ett litet test av den nya jiggen för att fila mina egna knivblad, men det kom lite annat emellan. Den kära hustrun tyckte det fanns behov av att i stället fixa hemma, då det fanns flera saker som måste åtgärdas. Så testet fick anstå.

I stället började jag att testa en del nu på morgonen i stället, och jag är väldigt nöjd med resultatet än så länge. Litet småjusteringar kommer alltid till innan det funkar perfekt, men här var det inte mycket som behövde åtgärdas. Efter 5 minuter började jag fila på det första bladet med den första filvinkeln mot de ritsade strecken mitt på bladeggen.

Bladet är i ett rostfritt AEB-L stål som jag haft liggande sedan jag tog en paus i knivmakeriet för ca: 15 år sedan. Konturen på bladet utslipad med min dåvarande hembyggda bandslip.

Det gick snabbt att avlägsna stål med filen, trots att filen inte var i bästa skick. På filen hade jag strött på potatismjöl så att skulle gå lättare att få bort filflagor ur filen med filkardan, efter varje 8-10 till drag med filen. Resultatet på bilderna är efter ca: 5 minuters filande, så det stämmer nog att det kan ta ca. 40 minuter per sida att fila till ett knivblad (enligt Aaron Gough's YouTubeklipp).

Med ett så pass litet knivblad (ca:75mm) så skall det nog gå att få ner den tiden till halvtimman per bladsida. Filandet är också ganska avslappande att sitta och göra, det är närmast terapeutiskt och ger en väldigt bra kontroll över framstegen och slutresultatet (säger han avundsjukt och suktar efter sin avyttrade bandslip).

Uppdatering följer om hur det hela avlöper med framstegen att slipa till knivbladet.

Bladet i jiggen, efter 5 min. filande.

De ritsade mittlinjerna på bladeggen. Kan vara någon mm smalare, men i första försöket tog jag till litet extra för att
vara på den säkra sidan. Träbiten bakom bladet är för att hålla det på plats när jag filar.

Klassisk jägarklädsel anno 1897, då behövs en pålitlig jaktkniv som matchar...

Klädseln för dåtidens jägare var väldigt annorlunda mot dagens klädsel. På andra sidan Atlanten var den väldigt annorlunda där den klassiska trapperlooken var vad som gällde. Hade det varit Engelska jägare hade det förmodligen varit tweed som gällde, plus massor av betjänter.

I patronbältet går det att skymta en ganska kraftig kniv. Jaktkniven var lika viktig då som nu, och förmodligen är det något med bowiestuk som hänger på höften. Något som på bilden här under.

Klassisk amerikansk jägarklädsel anno 1897.

Bowiekniv från 1856-1860 av "Kingman and Hassam" i Boston - Foto: N. Flaydermen & CO. 

En modern Bowiekniv från knivmakaren och smeden Jason Knight.

Taktiska knivar, militärknivar, arméknivar, överlevnadsknivar eller robusta bruksknivar...

OEM-kniv i 5Cr13Mov-stål. $19

Även om man skaffar sig eller tillverkar knivar i speciella stål som man gillar (som i mitt fall bl.a. AEB-L, D2, laminerat kolstål eller damaskerat kolstål), så skall man ändå vara öppen för att prova nytt. Det beror naturligtvis på hur kniven skall användas och vad man har för krav. För de flesta vanliga bruksknivarna behövs inte de senaste superlegerade pulverstålen, utan det fungerar utmärkt med dessa numera etablerade knivstålen. Ett tecken på detta är att många av de stora tillverkarna som Spyderco, Buck, Kershaw etc. fortfarande använder "vardagsstål" i sina bruksknivar. Priserna på knivarna återspeglas naturligtvis efter vilket kvalitet av stål som används, men är väldigt prisvärda för de flesta  genomsnittliga brukare.

Nu för tiden är det därför bra att känna till en del om kinesiska knivstål, då det är i Kina som många av de här knivarna tillverkas. För att gå tillbaka till mitt inlägg om taktiska knivar så kommer nu därför en del alternativa förslag i andra stålsorter för denna typ av knivar. Alla med Kinabakgrund och med Kinatillverkade stål, samt ett avsevärt lägre pris. Jag skulle inte ha några problem med att använda någon av dom som min brukskniv om det inte vore för att jag gör blad och knivar själv och vill använda något jag gjort själv (undantag för fällknivar där jag köper fabrikstillverkade).
Vill du läsa mer om dessa kinesiska stål så du vet lite mer, klicka här, och gå längst ned på sidan.

Higonokami fällkniv i damaskstål från Ichiro Hattori...

Ichiro Hattori har gjort sin version av den klassiska japanska fällkniven Higonokami

Som ni kanske har läst i ett tidigare inlägg så är min vardagskniv som jag alltid bär med mig i någon ficka eller oftast i min budväska en japansk Higonokami fällkniv. Det är den klassiska japanska folkfällkniven med samma traditionsarv som t.ex vår Morakniv, eller den franska fällkniven Laguiole.
Higonokamin har tillverkats sedan 1894, och har sett likadan ut hela tiden. Några orsaker till att den fortfarande tillverkas helt oförändrad är att den har en enkel konstruktion, den är billig, den har en tidlös design och den är otroligt praktisk att använda.

Nu har Ichiro Hattori tillverkat sin version av Higonokamin i stål och med ett damasksmitt blad. Det måste vara något för varje gentleman som inte vill gå ut naken. Higonokamin finns även som byggsats om man vill prova på som knivmakare och tillverka sin egen fällkniv.

Jigg för knivmakare, för att fila fram knivblad. Efter Gough Custom's utmärkta Youtubeklipp...

Nu börjar knivmakeriet så sakteliga komma igång, och jag har tillverkat en jigg för att fila fram mina knivblad, efter Gough Custom's enkla och funktionella modell i detta YouTubeKlipp. I texten under klippet finns det instruktioner om mått och vad man behöver för att tillverka jiggen. Missa det inte om du är knivmakare (utan bandslip) och vill tillverka egna blad.

Det mesta av materialet hittade jag hos Clas Olson, förutom en del prylar som jag redan hade hemma. Den totala kostnaden hamnade på ca: 150:00 kronor, inte så illa utläggsmässigt.

Förra gången jag gjorde knivar hade jag en riktigt heavy bandslip som jag byggde själv och som fungerade ypperligt, men när jag gick tillbaka till att bygga gitarrer så gjorde jag mig av med den. Då hade jag även en liten källarlokal där jag kunde härja utan att störa omgivningen då den lät en hel del. Nu är läget annorlunda då jag pysslar med det mesta hemma, förutom när jag behöver lite proffsigare maskiner för träbearbetning då jag går till en slöjdlokal för en lokal hantverksförening. Där finns även ett rum för metallbearbetning där jag tänker hålla till med jiggen.

Det jag ändrade på i Gough's instruktion var att jag använde inslagsmuttrar i bulthålen (som jag hade hemma, men det fattas tyvärr några) och på öglebulten har jag en bricka med mutter så att jag kan låsa fast den. Jag tänker dessutom fräsa ett spår i framkanten för att limma in någon form av måttband, utgående år båda hållen med noll mitt på. Bra för att måtta in bladen när jag vänder dom för att slipa andra sidan.
Jiggen kommer jag att prova ut de närmaste dagarna och jag kommer att uppdatera med inlägg och info om hur den fungerar i praktiken. Jag har stora förhoppningar på den.

PS, Jag kommer att kapa flärparna på slangklämman och även fixa till ett handtag till filen så att det hela blir bekvämare att jobba med.

Veckans bitjärn (kniv) för knivnördar. Orientalisk kniv i wootzztål & koftagiri i guld...

Orientalisk traditionell kniv/dolk i wootzstål och medkoftagiri i guld. Jäkligt snygg och med utsökt hantverk.

Oriental traditional dagger in wootz steel and gold koftagiri. Nicely crafted and it have that look.

En gång i veckan kommer ett inlägg med en bild eller flera bilder på veckans kniv/knivar. Inga speciella kriterier styr utvalet, det kan vara bilder på snygga, underliga, speciella, udda, spektakulära, dyra, billiga, gamla eller nya knivar. I praktiken vad som helst som har en skärande egg och kan rubriceras som kniv. Förmodligen kommer det en att bli en övervikt av det spektakulära och snygga. Jag vet att det hela kan rubriceras som knivnörderi i kubik, men så får det i alla händelser bli.

Skärsliparen visste vad han gjorde och kunde sin sak...

Med tanke på att jag inte är helt purung, så minns jag när vi fick besök av skärsliparen i bostadsområdet där jag växte upp när jag var ung. Han kom på cykel en gång om året, kopplade om trampningen för att kunna driva slipstenen och gick sedan runt och ringde på hos alla i trapphusen på gården. Det fanns alltid ett par knivar och någon sax som min mamma lämnade till honom för slipning, och han samlade alla blandade i en stor slåda. Sedan gick han ned till cykeln och började slipa, medan vi barn storögt tittade på. Det tog inte lång tid innan det hela var klart, och han kunde återlämna dom vassa knivarna och ta betalt för sitt arbete.

Det som imponerade mest på en liten kille som mig var inte själva slipningen, utan att han kom ihåg vem som lämnat vilken kniv (som låg huller om buller blandade i skolådan) så att han alltid lämnade tillbaka rätt kniv eller sax till rätt slipkund. Det kunde ligga 20-30 knivar och saxar i den där skolådan.

Jag vet inte om det var samma skärslipare som Ruben Nilsson skriver om i visan om Skärsliparen, men jag vill tro det då jag växte upp i de trakter som omnämns i visan. Om det är samma skärslipare som på bilden här under vet jag inte heller, men det är i alla händelser en bra illustration till detta inlägg.

Knivblad i D2-stål för militära knivar, taktiska knivar, arméknivar och robusta knivar för bruksanvändning...

Seeker i D2 - Bladlängd 95mm - $43

Trots de enorma tekniska framstegen när det gäller nyutvecklade stål för knivtillverkning (höglegerade stål, pulverstål etc.), så finns det fortfarande äldre klassiska stål som forfarande står sig i konkurrensen. Ett exempel på dessa är t.ex AEB-L rakknivsstål från Uddeholm, som fick sitt patent redan 1928. Ett annat är D2-stålet, som är ett historiskt överlägset stål för knivblad och som fortfarande används frekvent till bruks och taktiska knivar av både individuella knivmakare samt större knivtillverare. Stålet förkommer i både fällknivar och knivar med fasta blad.

Verktygsstålet D2 dök upp första gången under tiden för andra världskriget. Den grundläggande kompositionen av detta stål är som följer: Kol 1,40-1,60%, krom 11-12%, nickel 0,30%, magnesium 0,40-0,60%, molybden 0,7-1,20%, silikon 0,3% och vanadin 0,8-1,10%. Stålet härdas till mellan 57-62RC på Rockwellskalan (beroende på tillverkare), där knivblad normalt härdas till den övre delen av skalan.

Böker i D2 - Bladlängd 90mm - $28

Då D2-stål är ett verktygsstål, är det känsligare för yttre påverkan som fläckar och korrosion. Men jämfört med andra verktygsstål, har den förhöjda kromhalten gett D2 ett rykte för överlägsen korrosion och fläckbeständighet. Erfarenhet visar att yttre påverkan från fukt, blod och andra vätskor är begränsade, om man bara sköter kniven någorlunda hyfsat och regelbundet.

D2 har ett par nackdelar som knivstål (som jag personligen tycker spelar mindre roll). Det är svårt att polera till hög finish, och många tillverkare undviker det helt och hållet (en matt finish är dessutom passande till militära taktiska knivar).