Sköt om och förbättra prestandan i dina köks och kockknivar. Tips hur du får bättre knivar...

Det finns en hel del man kan göra själv för att få bättre prestanda från sina köksknivar, och många av åtgärderna är ganska enkla att genomföra. Så med litet kunskap och vilja kan man dramatiskt förbättra köks och kockknivarnas prestanda (om du inte vill satsa på att uppgradera din knivsamling genom nya inköp).

Handsmidet damascusblad på kockkniv.

1 - Grundregler, det mest elementära att göra och absolut inte göra.

- Använd bara skärbrädor av trä eller plast. Skärbrädor av glas, keramik, sten eller stål är helt förkastligt att använda så dumpa dom omgående.

- Knivarna skall aldrig hamna i diskhon. Dels är det farligt för den som skall handdiska och dels skaver dom mot annat som skall diskas och kan skada spetsen och eggen samt göra dom slöa.

- Knivar har ingen plats i diskmaskinen, värmen och de koncentrerade diskmedlen kan skada skaftmaterialet och påverka stålet negativt. Dels kan de även ligga och skava emot andra bestick och slöas. Bra knivar skall diskas och torkas för hand, och omedelbart läggas undan.

Fabrikstillverkad kökskniv i rostfritt damaskstål laminerat med  VG-10 eggstål.

- Se till att knivarna alltid är torra och rena vid förvaring.

- Förvara abolut inte dina knivar liggande lösa i en kökslåda, det är att tigga om att de skall bli slöa och oanvänbara. Använd knivblock, magnetfästen eller eggskydd till knivarna vid förvaring. Passar någon av knivarna inte i ett knivblock, så finns det utmärkta knivskydd i plast. Magnetremsor rekommenderas inte om du har barn eller nyfikna husdjur.

- Slutligen, knivarna är inte avsedda för att användas som burköppnare, skruvmejslar, bändjärn, hammare eller för att öppna lådor, det finns särskilda verktyg för dessa användningsområden. I helvetet finns det en särskild avdelning för dom som missbrukar sina knivar på ovanstående sätt.

Intresset för att tillverka knivar igen kommer tillbaka. Knivmaterial för knivmakare...

Suget efter att på nytt börja tillverka knivar kommer tillbaka.

Nu när jag börjat skriva om knivar på den här bloggen, så kommer även intresset för att igen börja tillverka knivar i mindre skala så sakteliga tillbaka. Igår var jag nere i källaren och grävde i 2-3 timmar i alla backar och

lådor jag kunde komma åt utan att slita ut mig helt och hållet.
Resultatet var inte så oävet, då jag under botaniserandet lyckades hitta massor av material som jag totalt glömt bort att jag hade. Mycket hinner försvinna ur minnet sedan mitten av 1990-talet.

I alla händelser hittade jag en hög med knivblad, allt ifrån nästan färdiga till flera som bara påbörjats. Problemet är att jag inte kommer ihåg vad det är för stål i alla de olika bladen. Några vet jag direkt bara genom att titta på dom som dom tre kockbladen från David Boye, de tre fulltångebladen i damaskusstål (de två översta och det längst till höger). På några av de övriga bladen har jag klokt nog skrivit vad det är för stål (AEB-L), men de flesta är helt utan information. Frågan är hur jag skall lösa detta när det blir dags för att skicka dom på härdning. Finns det någon generell härdningscykel som går att använda i så fall?

Förutom knivbladen hittade jag även massor av vulkfiber, mosaikpins (som jag tillverkade förra gången det begav sig), micarta, mässingsplåt och ämnen, nickelsilver till bolster, knivstål, mellanlägg i horn och rekonstruerad sten, skaftämnen i trä, horn och ben m.m. Inte det sämsta om man vill komma med knivtillverkning igen som jag ämnar göra. Men så är det det där med bandslip, som är ett ganska nödvändigt verktyg om man vill göra knivar från grunden. Men på något sätt skall väl även det gå att lösa, och det får väl bli vanligt gammaldags handarbete med fil och filjigg om så krävs.

Plåtar för mellanlägg och mässing, nickelsilver och stål till bolster.

Vulkfiber, mosaikpins (egentillverkade) och micarta.

Hur kunde de japanska kockknivarna ta över marknaden så totalt på bara 5-10 år?

Hur kunde de japanska kockknivarna ta över marknaden så totalt när det gäller högklassiga knivar för proffs och amatörer på bara 5-10 år?

Det beror främst på orsakerna som togs upp i ett tidigare inlägg. Men man kan även uttrycka det mer krasst och ärligt. De traditionella västerländska knivarna var inte speciellt bra, utan snarare dåliga kompromisser.

De vanligaste föekommande knivarna i restaurangkök och i hemmet har designats för minsta gemensamma nämnare. Detta innebär att flera kalkylerade kompromisser görs under tillverkningen, allt för att tillfredställa så många personer som möjligt under en väldigt lång tid. Ungefär som sjukhusmaten, som för att passa så många som möjligt utan att sticka ut blir ganska intetsägande och menlös innebär kompromisserna vid knivtillverkningen att prestandan på dina knivar är avsevärt försämrade.

Denna bild har inget samband med inlägget, den är bara
inkluderad för att lätta upp sidan med lite skönhet.

Den första kompromissen gäller stålet, som utan tvekan är det viktigaste i en kniv. De flesta större tillverkarna (Henckels, Wusthof, Forschner, etc.) har egna stålblandningar, men håller korten mot bröstet när det gäller den faktiska utformningen av sina stål.
Enligt insiders inom stålindustrin påminner eller överenstämmer dessa stållegeringar med ett välkänt stål som går under namnet 440A. Detta stål är främst framtaget för sitt motstånd mot rost och slitage i stället för att ge en högpresterande egg med hållbar skärpa. Men är inte detta bra med tanke på miljön i ett kök?
I teorin ja, i verkligheten nej!

Kompromissen när det gäller stålet förstärks dessutom vid härdningen, som gör att stålet är mycket mjukare än det kan och borde vara. Generellt kan man säga att ju hårdare stål desto bättre blir skärpan och egghållbarheten. Men, ett hårdare stål är svårare att skärpa upp och att underhålla. Så teoretiskt håller sig tillverkarna därför till en lägre hårdheten för att förenkla möjligheten att slipa kniven hemma genom att använda diverse tillbehör. Har du någon gång försökt få till en hög skärpa på en billig kökskniv, så inser du att det är en oöverstiglig avgrund mellan teori och praktik.

Knivtillverkare av fina-gatan knivar som Henckels, Sabatier, Wusthof, m.fl., är något bättre avseende hårdheten, men knivstålet är fortfarande mjukare än det behöver vara med med en hårdhet på 52-56 enligt Rockwellskalan. Som nämnts ovan så ligger motsvarande japansktillverkade knivar på 61-62 RC. Rockwellskalan används för att mäta den relativa hårdheten på solida objekt.

Inte heller denna kniv är någon illustration till det som står i
inlägget, bara lite mer skönhet av japansk santukosnitt.

Nästa kompromiss hittar vi i eggvinklarna. De flesta köksknivar levereras med en eggvinkel på 25° per sida, ibland även högre. Lägger man ihop de två sidorna på 25° får man en total eggvinkel på 50°, i bästa fall. Har du en gradskiva i närheten så ser du genast att 50 är en extremt trubbig vinkel, som är mer lämpad för en yxa än en högklassig kockkniv. Teorin bakom denna eggvinkel från tillverkaren är att den bättre står emot skador från yttre påverkan som slitage felaktig hantering. Enligt mig så är det absolut inte nödvändigt

Slutligen har vi ytterligare en faktor som bidrar till den dåliga knivstandarden i hem och även bland proffsigare användare, den felaktiga hanteringen och missbruk av kniven / knivarna av användaren.

Veckans bitjärn (kniv) för knivnördar. Amerikans tolkning av klassisk svensk brukskniv...

En amerikansk knivmakares tolkning av den klassiska svenska brukskniven, med Moraknivgener i designen. En fulltångemodell med skaft i masurbjörk som är stilren, enkel och snygg. Behövs inte mer. Kniven kommer från The Backyard Bushman.

En gång i veckan kommer ett inlägg med en bild eller flera bilder på veckans kniv/knivar. Inga speciella kriterier styr utvalet, det kan vara bilder på snygga, underliga, speciella, udda, spektakulära, dyra, billiga, gamla eller nya knivar. I praktiken vad som helst som har en skärande egg och kan rubriceras som kniv. Förmodligen kommer det en att bli en övervikt av det spektakulära och snygga. Jag vet att det hela kan rubriceras som knivnörderi i kubik, men så får det i alla händelser bli.

Kockknivar - japanska knivar gentemot västerländska. Vad skiljer dom åt, hur fungerar dom?

Traditionell europeisk kockkniv med japanskt VG10
stål laminerat mellan rostfritt damascusstål. Integrerat
bolster och skaft i pakkawood.

Lördag den 27/9 hade DN (i lördagsbilagan) en artikel om kockknivar, som var intressant att läsa ur flera synvinklar. Dessutom var det intervjuer med några kockar om deras inställning och synpunkter på de knivar de använde i sitt jobb. Artikeln var faktamässigt saklig med värdefull information om kockknivar, hur de sköts om, hur de används, kniv/slip-kunskap och tips.

Ämnet är dock litet större än så, så jag tänkte att jag skulle skulle dra ett strå till stacken och bidra med ytterligare information samt även en del högst privata synpunkter avseende ämnet kockknivar i allmänhet och japanska kockknivar i synnerhet..

Det är mycket drag runt japanska kockknivar för tillfället, och detta har även pågått under flera år. Detta beror inte enbart på intresset för sushi och japaninspirerad matlagning, utan de facto på att de är bland de yppersta verktygen för sitt ändamål. Men är de det bästa och enda saliggörande alternativet som står till buds för professionella kockar och amatörer som vill jobba med knivar av hög kvalitet? Absolut inte! Västerländska och andra knivtillverkare är inte sämre än att de kan anpassa sig till de nya kraven som ställs på kockknivar i restaurangkök och i hemmet, och det dyker hela tiden upp nya alternativ.

Men först skall jag ta upp vad som skiljer japanska köksknivar från de västerländska, och det mest utmärkande är de som följer.

1. Profilen

Vid första anblicken så ser nedanstående knivar ganska snarlika ut, men går man in i detalj ser man att mycket skiljer dom åt. En del kan man se med blotta ögat, medan andra är svårare att upptäcka.
En tvärprofil av bladet visar på en första skillnad. Den västerländska eller europeiska har ett kraftigare tvärsnitt än den japanska vilket påverkar vikt och hanterbarhet. Lite som ett bredsvärd gentemot en florett (notera att flera kockar föredrar den större massan och tyngden).

Västerländsk profil på kockkniv...

Japansk profil på gyutokniv...






När det gäller sidprofilen syns det direkt att den japanska kniven har en längre kontakt med skärbrädan än den typiska europeiska kniven. Detta innebär en längre skärande egg mot produkten, vilket i sin tur ger längre skär. Den japanska skärande eggen är dessutom flackare, så den behöver inte rullas lika mycket när man skär. Den japanska kniven lyfts mindre (eller inte så högt) som den europeiska kniven, Ovanstående medför att den japanska känns mindre, lättare att hantera och mer kontrollerad trots att de är ungefär lika stora.

2. Nu över till det som inte syns, men som märks när man jobbar med kniven.

Hårdhet.
Västerländsk - 54-58 på Rockwellskalan
Japansk - 60-64 på Rockwellskalan

Stål.
Västerländsk - Vanligtvis hemligt - Ofta rostfritt 440A, som klarar köksmiljön bra men inte är det bästa skärande stålet för knivar.
Japansk - Höglegerade pulverstål speciellt framtagna för knivtillverkning.

Slipning.
Västerländsk - Symmetrisk slipning med större slipvinkel, vanligvis 20-25° per sida
Japansk - V-slipning eller asymetrisk slipning med mindre slipvinkel, vanligvis 15-20° per sida

Tvärsnitt blad.
Västerländsk - Stor bladtjocklek närmre eggen
Japansk - Avsmalnande bladtjocklek närmre eggen

Bladtyper.
Västerländsk - ungefär 20 olika
Japansk - Mer än 200, väldigt specialiserade för olika uppgifter

Kockkniv av japansk typ med japanskt VG10
stål laminerat mellan rostfritt damascusstål. Integrerat
bolster och skaft i micarta.

Vad innebär ovanstående skillnader i praktiken när man jobbar med kockknivarna i köket?

- Som sagts ovan känns de japanska knivarna smidigare och lättare att hantera.
- De upplevs vara vassare och glider lättare genom produkten p.g.a. den lägre eggvinkeln och det avsmalnande bladet.
- De bibehåller en vass egg längre p.g.a. det bättre och hårdare stålet.

Det finns förstås även några nackdelar.
- Den mindre eggvinkeln och det mer avsmalnande bladet gör att de är skörare och lättare får skador vid ovarsam hantering (som att skära och bända i ben eller frysta produkter etc. något jag tror att du konsekvent undviker).
- De är svårare att slipa upp en ny egg på, speciellt de asymetriska som fordrar specialister.

Sammantaget ger de en enklare, bättre, mer effektiv och underhållande knivupplevelse.

Rakknivar för gentlemannen, samt för hela veckan. Våtrakning med rakkniv är tillbaka...

Rakning och skäggvård har alltid varit en självklar en del av manlig stilkultur. Senaste åren har många börjat återupptäcka den traditionella våtrakningen. Kanske främst med säkerhetshyvel, men även den vassare varianten med rakkniv.

Rakkniv är ett gammalt klassiskt verktyg för dig som vill ha en riktigt nära och vass rakning. Våtrakning med rakkniv är ett hantverk som är flera hundra år gammalt, men idag är det få som behärskar tekniken för klassisk rakning med rakkniv. Lär du dig hantera den klassiska manliga rakkniven får du en grym kontroll och otroligt nära rakning med ett babylent resultat. Rakkniven är inte bara ett klassiskt rakverktyg, utan pryder även sin plats i ditt badrum

Följande set från Sum av vintage rakknivar såg jag härom dagen uppe till försäljning på eBay, med en dedicerad kniv för varje dag i veckan. Den pryder verkligen sin plats i badrummet för "the well groomed man" - mannen som vill raka sig med stil. Auktionen hade redan avslutats när jag hittade listningen och setet gick för US $1,599.00.

Vilket stål i kniven, vad är bäst. Laminerat, rosttrögt eller rostfritt...

Det här är det andra inlägget när det gäller vad jag har för synpunkter och vad jag föredrar i knivar jag använder, och nu handlar det om stål, bladet och eggen.

Kniv med laminerat blad, okänd knivmakare

Jag måste erkänna att jag till viss del är litet "old school" när det gäller knivstål, då jag verkligen gillar kolstål laminerat med blötjärn. Det har en bra och väldigt vass egg från kolstålet medan blötjärnet tar hand om segheten. Nackdelen är att det kräver litet mer i skötsel då det är rostkänsligt och att det oftare kräver slipning, men det kan jag stå ut med då fördelarna uppväger nackdelarna. Jag glömde väl inte att nämna att det har en extra bonus, nämligen att det är förhållandevis billigt med fantastisk prestanda i förhållande till priset.
Ovanstående gäller för knivar som ofta används, bl.a. flera av köksknivarna och även bruksknivar som nyttjas flitigt. I hemmet är det lätt då de omgående kan diskas och torkas av. Det är knepigare vid uteliv, men den gråaktiga beläggning de får med tiden på grund av yttre påverkan har faktiskt i sig en skyddande effekt. Det är som om det går till en viss gräns, hit men inte längre. Så dom klarar sig ganska bra.

Kniv med laminerat blad från Carter Cutlery

a Kolstålsblad är ett bra och utmärkt val för knivar som får slita hårt, då den högre segheten och slitstyrkan samt att det är lättare att slipa än rostfritt gör det till ett bra knivstål. Man får offra rostbeständigheten för bra prestanda. Kolstålen har mindre andel kol än de flesta rostfria stål, men det är ändå den viktigaste beståndsdelen i legeringen. Dom är dessutom mer homogena än rostfria och höglegerade stål, med en mindre andel karbider. Stålet är hårdare än rostfritt, som gör att det klarar att slipas till en vassare och spetsigare egg som inte böjs vid kontakt med hårda material. Det blir tyvärr snabbare slött genom nötning eftersom det saknar de hårda inneslutna legeringarna i rostfritt som bättre står emot friktion och eggslitage. Det är också det som gör dom snabbare och enklare att slipa. Kolstålets största fördel är att det går att få vassare än något av de rostfria stålen.

När det gäller rosttröga och rostfria stål så är det andra förutsättningar som gäller, där är de nyutvecklade stålen oftast har bättre prestanda än de äldre varianterna. De finns dock några äldre etablerade stål som jag gillar och som jag gärna använder i olika knivar då de har utmärkta prestanda till alla typer av knivar. Dit hör t.ex. 440C, D2, Sandvik 12C27 och Uddeholm AEB-L (vanliga i Norden), ATS-34 plus några fler.
När jag själv sysslade med att göra knivar var ovanstående de stål som jag regelbundet använde, och dom är alla fortfarande i bruk hos flera väkända tillverkare av dyrare kvalitetsknivar. Helt enkelt väldigt bra stål som fixar det mesta i olika typer av knivar.

När det gäller de nyare stålen så har jag inte hängt med riktigt i utvecklingen då jag har en lucka på 10-12 år då jag pysslade med annat än knivar, så jag passar vad gäller den biten.

Veckans bitjärn (kniv) för knivnördar. Microtech titanium och D2 i seriös fällkniv av tactical / fightingmodell...

Seriös taktisk fällkniv från Microtech i titan och cryobehandlat D2-stål som har alla delarna på plats.

Såg följande fällkniv på eBay och blev rätt så imponerad. Bra high-tech design och utförande, fräck design och utmärkt val av material. Ser väldigt seriös och rätt ut och ger förmodligen samma känsla i handen. Trots att jag är mer old-school när det gäller knivar så kan jag inte låta bli att imponeras av hela paketet för ca 850:00 SEK innan tull och moms. "Vill Ha"-genen vaknar omgående.
Specifikation på kniven efter bilderna.
Klicka på bilderna för större format.